Too much, too fast, too soon?

Dags för en uppdatering då jag smugit igång med träningen så smått igen. Så vad händer, tränar jag 15 timmar i veckan? Nej, det vore nog inte så begåvat sett till var jag står. Blir en försiktig upptrappning, träna något litet varje dag, ungefär. Kommer från en förhållandevis lång period av låg inaktivitet så det gäller att inte gå på för hårt. Jag har en livlig fantasi och inbillar mig att det finns gott om exempel på människor som tränat för mycket, för hårt, för tidigt efter ett uppehåll, med skadebekymmer som följd. Man måste börja nånstans och det börjar alltid med ett första steg. Det fungerar inte att låtsas vara något man inte är, de allra flesta saker tar sin lilla tid. Innan man kan bli stor och stark måste man först vara liten och svag.

Så, jag simmar nån gång varje vecka, cyklar 3 korta pass på trainern samt springer 3-4 korta pass på 5-8 km. Har blivit nåt yogapass här och där. Ett ganska trevligt upplägg om jag får säga det själv. Inte vad man egentligen vill, men vi börjar så här så får vi se hur kroppen känns. Man skall lyssna på kroppen.


Något jag inte tycker man skall lyssna allt för mycket på är media. Av många orsaker egentligen, men efter veckans händelser i Trollhättan är det åter igen tydligt att gärningsmän som begår dessa handlingar får precis det de vill - berömmelse. Hjältarna och vardagsmänniskorna som bidrar med miljontals goda handlingar varje dag glöms bort. Är det inte dem vi borde hylla? En enda stor signal skickar man ut till dessa vilsna själar som funderar på att en dag vända sitt självhat utåt, och ta med sig så många oskyldiga människor som möjligt i fallet; Dina handlingar kommer vi att tapetsera löpsedlarna med i veckor. "Experter" kommer sitta i morgonsoffan på TV och prata om vilket liv du levde, vad du tyckte, vad dina handlingar betydde, vad du stod för. Och det slutar inte efter några veckor, det blir inte nyhetens behag utan man kommer använda dig som exempel varje gång något liknande händer. Bilden av ditt ansikte och ditt namn används så ofta att det kommer etsa sig fast hos varje människa i detta land. Efter några år kommer dokumentären om ditt liv ut. Postumt får du äntligen all den "uppskattning" som av någon anledning saknades i livet.

Som Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."


I morse tog jag en löptur förbi Restad gård, ett av Sveriges större asylboende gissar jag. Alla jag sprang förbi hälsade jag på. För det är så man gör där jag kommer ifrån, en enkel mänsklig bekräftelse. Alla hälsade tillbaka. Den sista personen jag passerade kom gåendes ensam över gårdsplanen med en bunt papper i handen och hängande huvud. Strax innan han skulle gå in genom en port yttrade jag ett "Hej hej" till honom. Han stannade upp, vände sig om, sken upp som en sol och svarade med ett "Hey!". Han tog tag i dörrhandtaget, men hejdade sig och vände sig om på nytt. Sen tittade han på mig och sa: "Thank you."